Det har varit kämpigt så väl själsligt inombords som globalt på gatubilderna. Så det är naturligt att man vill vända sig till vad som helst som skulle lätta stämningen lite. Då kan jag inte komma på nåt som skulle passa bättre än vad som helst Tove Jansson. Hon som är vår ögonsten, vår förebild och vår barndoms lyckligaste stunder. Det har gjorts en film om Jansson och vi tar emot den med öppna armar och vi vill att den ska vara bra. För vi vet inte om vi kan ta några mer besvikelser.
Men vi kan pusta ut, för filmen är mer än bra. Tove lyckas överskrida de redan höga förväntningarna. Allt i filmen funkar, såhär tråkigt sagt. Men det är sant. Regissören Zaida Bergtoth och manusförfattaren Eeva Putro har lyckats skapa en varm och lycklig stämning i filmen samt en naturlig balans mellan Toves relation till konst jämtemot människor i sin närkrets.
Det råder en stark verklighetskänsla genom hela filmen. Kanske är det den lyckade scenografin av ett 1940-50 tals Helsingfors, kanske är det Alma Pöysti som spelar en otroligt övertygande Tove eller bekanta konstverk man kan bonga i scenerna. Ett filmklipp av en dansande Tove Jansson knyter ihop filmen på ett fint sätt.
Jag kan inte låta bli att nämna att filmen kom ut på en ypperlig tidpunkt. Jag tror inte att en film om Tove Jansson skulle ha varit så efterlängtad och välkommen till exempel år 2007 som den är nu år 2020. Dessa tider är revolutionära gällande mänskliga rättigheter och Tove Jansson är så passande en ikonisk queer förebild. Hon är nån man kan vara stolt över att identifiera sig med. Filmen Tove behandlar Toves kärleksliv på ett härligt sätt; realistiskt för tidsperioden men också för vad samkönad kärlek verkligen innebär. Det kan vara en stor tröst för många att se.
Tove är ett underbart glimt av ljus i den mörknande hösten och en hyllning till en finlandssvensk ikon.
Vivi Kangasniemi
