Varning! Elina Talvensaaris dokumentärfilm “Neiti aika” leder till ändringar i attityder och förhållningssätt till livet!
Regissören Elina köper en bostad i Kottby i Helsingfors. Bostadens föregående ägare Sirkka-Liisa har dött i hög ålder och eftersom hon inte har haft några anhöriga blir Elina den nya ägaren till alla hennes saker. I bostaden ser tiden ut att ha stannat. En död persons halvfulla krämburkar och öppnade chokladaskar gör stämningen kuslig. Ännu rysligare blir det när Elina hittar en ung kvinnas dödsannons och en ask med dennes barnaflätor i. Vad har hänt? Elina nöjer sig inte med gissningar utan börjar detektivlikt undersöka Sirkka-Liisas saker. Hon hittar ledtrådar och när hon sätter trådarna ihop får hon till slut en rätt bred inblick på hur Sirkka-Liisas liv såg ut. In i huvudet på Sirkka-Liisa kommer man nog inte, så vi lär inte känna henne på någon desto djupare nivå.
Slutresultatet är ett bekant koncept: in medias res, vi vet redan från början att Sirkka-Liisa kommer att dö. Men helt typisk är filmen minsann inte. Det som skiljer den här filmen från andra, är att Sirkka-Liisa inte är någon superhjälte eller en smidig hitman. Hon är en av oss, en helt vanlig människa. Hon är till och med rätt tråkig. Men ändå berör hennes död en djupt. Fast det är inte henne man sörjer egentligen. Man sörjer slutet på ett liv. Neiti aika får en att förstå hur begränsad vår tid är. Det är ovanligt att en film gnider döden upp i ansiktet på en i denna tid av massunderhållning, där syftet oftast är att distrahera oss från vårt oundvikliga öde.
Filmen kan rentav orsaka stress och ångest; man börjar febrilt tänka vilka åtgärder man måste vidta för att ens liv skulle bli meningsfullt. Om Talvensaaris film hade handlat om dig och ditt liv, hade den historian varit värd att berätta? Skulle Talvensaari stalka på dig på sociala medier eftersom det är där ditt liv är synligt? Och skulle den bilden du ger av dig där matcha med det äkta duet? När det kommer till kritan är det knappast våra skrytiga instagram bilder som blir en del av vårt arv.
Neiti aika låter oss se det extraordinära i ordinära liv och påminner oss om att vår tid är begränsad.
Vivi & Kalle Kangasniemi
