Du har skådespelat i flera film- och tv-produktioner. Hur blev du skådespelare?
Jag började på Dickursby teaterskola nångång i skiftet av lågstadiet och högstadiet och gick där hela högstadiet. Den tiden öppnade en del dörrar för mig och jag började se skådespelandet som en konstform och blev allt mer tagen av det och sökte mig till det.
Efter vår grupps första julfestdemo blev jag erbjuden rollen som Peter i pjäsen Lilla Peters gård (Pikku Pietarin piha) på Dickursby sommarteater år 2002. Samma sommar började vi filma YLE:s tv-serie Laura och runt de tiderna började jag dubba ritade åt YLE. Det jobbet fortsatte jag med tre somrar i rad.
Mitt jobb, som skådespelare är sporadiskt. Jag har ingen skolning. Nångång blir jag erbjuden jobb, och jag prioriterar alltid ett intressant jobberbjudande.
Vad är det bästa med att skådespela?
Arbetet som skådespelare är i all sin mångfasighet, allt från arbete hemma till det att man gör scenen, mycket givande. Den bästa känslan får man efter en bra tagning, då man man från sin egen skapade illusionsvärld förflyttas tillbaka till verkligheten och ser arbetskompisarnas fokuserade ansikten.
Du spelar Juri, en spelberoende ung kille, i filmen Rat King, som hade premiär i januari 2012. Hur förberedde du dig inför rollen?
Genom att bekanta mig med manuskriptet. Nästan allt, som har att göra med att förbereda sig inför en roll hittar man i ett bra manuskript. Det är karaktärens ord och handlingar som avgör hur publiken uppfattar personen. Om skådespelaren inte förstår sin karaktär gör troligen ingen annan det heller.
Inför rollen, som Juri undvek jag i några månader fysiskt arbete, vilket är svårt då man bor på en landsgård. Rat King filmningarna var ändå en fysiskt ansträngande tid och speciellt inför den tredje akten var jag tvungen att värma upp mig väl, så jag lyckades inte värst bra med att tappa muskler.
Vilka tips skulle du ge åt unga, som drömmer om att bli skådespelare?
Älska livet och var medvetna om dess riklighet.
Hur känns det att skådespela i en film med stor budget och sedan själv göra ett nollbudgets projekt?
Bra.
Det är klart att man lär sig en hel del då man inte har pengar. Då ett engagerat litet gäng med stor iver att berätta lägger sin uppmärksamhet på många delområden inom filmproduktion, lär sig alla flerfaldigt mer än då alla fokuserar på sin egen expertis. Även om bara ytligt, inte specifikt, som t.ex. en kamera-assistent (focus puller), som i flera år har snurrat på en slant och evaluerat och sedan mätt dess avstånd. Naturligtvis är det viktigt att det finns arbete. Enligt uppgifter är det i Bollywood billigare att hyra en man för att hålla i en flag istället för att ha ett stativ, som skulle göra det.
En av de stora fördelarna för skådespelare med att det finns pengar är att man kan koncentrera sig på sitt uttryck: arbetsgruppen kan göra sitt jobb självständigt utan att påverka för mycket på skådespelarnas sinnesstämning och koncentration. Detta är fallgropen för många indieproduktioner; då man filmar med kompisgänget kan det vara svårt att koncentrera sig och uppnå trovärdiga, starka känslor, om man mellan tagningarna skämtar och drar tobak. Då håller man skådisen hela tiden i en konventionell komfortzon.
Men, båda sätten har sina goda sidor, som den andra inte har.
Du är medlem i produktionsgruppen Roskakala, där du bl.a. skådespelar, producerar och skriver manuskript. Varför bestämde ni er för att grunda Roskakala?
Det är naturligt att namnge ett gäng, som får så mycket till stånd. Tillsammans med de tekniskt begåvade killarna i Roskakala, Heikki Nummi och Jussi Castellanos, började vi filma olika grejer och utan dem skulle det vara rätt tyst på produktionsfronten.
I år vill vi registrera Roskakala som en förening för att göra verksamheten mera smidig. Som målsättning har vi att hitta finansiering för vår nästa film, så att man kunde betala lön åt produktionsteamet.
Kortfilmen "Ulkopuolinen", som du regisserat är färdig inom kort. Vad handlar den om och varifrån fick du idéen?
"Ulkopuolinen" berättar om en gatumans vinternatt i Helsingfors. En månad före filmningarna skaffade Heikki en ny kamera (Canon 550D), som vi testade i min mammas garage. Julius Lavonen kom som skådespelare. Hela veckoslutet filmade vi nätterna igenom roliga grejer och bestämde oss för att göra samma sak även följande veckoslut. Så blev vår första kortfilm, Simppa, till. Filmivern blev på, så jag skrev ett nytt manus, och några veckor senare darrade vi ute i kylan en vinternatt i Malm. Idéen föddes en sömnlös tobaksfylld natt, då jag skrev hela första versionen. Jag ville spela in filmen genast, jag hade nyligen skrivit prosa om samma ämne.
Hurdana filmer vill du göra i framtiden?
Berättelser om människor.
Länkar:
Max Ovaska i Kelaamo
Roskakala filmproduktionsgrupp